According to the Swedish health ‘support’ 1177, I have all the symptoms of depression. This Wednesday I’m seeing a psychiatric, to see what I can do to be happier. Maybe I’ll start going on a medication again, we’ll see about that.
You can either get out or keep going.
I’m getting out of this shit.
För jag träffade en tjej på en metall-spelning i stan jag bor i, hon var söt, jag blev intresserad, vi sågs följande veckodag i stan, vi gick en runda, jag bjöd på glass, vi sågs igen över bio till helgen, jag knäckte frågan: vill du sova hos mig? tänker.. Ja, sa hon.
En söt tjej, oskyldig, blyg, smal och en metall-tjej. Hon kom tillbaka ett par dagar senare, då stannade hon hos mig i två dygn. Men sen aldrig mer.
Jag ljög om ett möte jag hade hos en socionom, mötet gick ut på att jag skulle lova att inte röka gräs igen (då jag tidigare hade hamnat i fyllecell för det). Jag röker inte gräs på verken en daglig, vecklig och knappt månlig basis. Det har hänt ett par gånger om året. När detta kom fram, när jag berättade vad det var för möte och varför, gick det åt helvete.
Tjejens ex var narkoman, väldigt illa däran, tjejens hemska minne återkom när hon var med mig. Att jag hade ljugit om mötet, att jag har rökt flera gånger, var ingenting någonsin någonting hon ville tillbaka till. Jag hade kunnat säga: “Nej, jag röker inte mer än ett par gånger om året och jag kommer sluta helt och hållet om du hade bett mig” 10 gånger till men icke. Minnet av hennes ex pojkvän narkomanen överröstade min tillit.
Hon åkte hem, vi sms:ade på fyllan om detta helgen senare, men spelade ingen roll vad jag sa. Hon ville inte, kunde inte och skulle inte tro mig.
Jag bestämde mig för att cykla hem till henne – steg 1 var att hitta hennes pappas adress där hon bodde – med samma choklad som hon köpte till bion – steg 2 var att panta burkar för att få råd – och försöka återigen förklara och förhoppningsvis få ett bättre och mer tillfredsställande svar ifrån henne – steg 3 var att välja mina ord och på något sätt vara tillförlitlig.
Steg 3 sket sig.
Det finns en skala/ett sätt att mäta vilken nivå en given civilisation befinner sig i. Detta grundar sig i den tekniska utvecklingen, i hur civilisationen handhar energikällor. Svårt att förklara i text, märkte jag.
I en typ 1 civilisation; använder civilisationen 100% av hemplanetens energiresurser. All vind, sol, värme, naturresurser osv. Alltså ALL solenergi som når jorden, tas upp.
I en typ 2 civilisation; använder civilisationen 100% av ALL energi moderstjärnan (solen) ger ut. Tänk er att man “kapslar” in solen i solceller.
I en typ 3 civilisation; använder civilisationen 100% av ALL energi som hela galaxen utstrålar. Samma som vid typ 2 civilisationer, kapslar man in samtliga stjärnor. Teoretiskt kan man även samla energi från svarta hål, som man tror finns mitt i alla galaxer.
Vart är vår planet på skalan då? Just nu ligger vi på 0,72. Det tar mellan 100-200 år för att nå typ 1, några millenier till typ 2 och mellan 100 000 – 1 000 000 år för att nå typ 3. Detta skulle jag gissa på, beror till stor del på politiken, då vetenskapsmän gärna fortskrider den tekniska utvecklingen, oftast snabbare än vad just politiken/”marknaden” tillåter.
Steget som vi ska ta nu, typ 0 – typ 1 är enligt amerikanska fysikern Michio Kaku det farligaste steget. Men också – självklart – det mest spännande steget. Oavsett vad, om detta händer under min livstid, så vet jag att även de nästkommande 50 åren av teknisk och vetenskaplig utveckling kommer att bli hur intressant som helst.
———————————————————
